Foto och skrift har alltid varit en frihet. En slags utväg när verkligheten har vänt mig ryggen. Det är vad jag är. Vad jag vill vara. Vad jag tvingas vara. Det är Mika.
Hans bleka rygg smektes av solljuset. Jag kom på mig själv med att le, en liten gest som förstärkte mina känslor. Likt solen utanför mitt fönster sken hela jag - som om en källa av ljus höll på att växa inom mig. Jag kände mig varm, nästan som en feber fast ändå olikt. Jag blundade och njöt av känslan jag kände i ögonblicket. Jag hade aldrig känt äkta lycka innan och visste därför inte att det jag kände då var just det - lycka.Om jag hade visst det hade jag kanske uppskattat det mer, kommit ihåg varenda lite detalj som den morgonen erbjöd mig. Det var en sällsynt känsla, en känsla som har uteblivit efter den morgonen. Fortfarande tänker jag tillbaka på den gången, när solen sken som mest och bredvid mig i sängen låg min lycka.
Förutom att fotografera älskar jag att skriva.
Här har ni ett litet utdrag av något jag skrev för någon vecka sedan.
Funderar på om jag borde skriva lite mer här i bloggen. Vad tycker ni?
Fast just nu kallar sängen på mig, är riktigt trött. God natt.